A really good post

I really like this post by seth godin!

It's once you are at the edges you get interesting.

I give you Pingu !

I give you Pingu !

I give you Pingu!

So here goes again, I guess this sleepy blog finally will get some rejuvenation. If anyone but me reads this. But get your hopes up, just yet. I will have to learn write, and as I've apparently shown in the past. I can't really blog continuously, but I will try once again. I might actully succeed this time. :)

Just recently I've begun to scan the photos from Japan and it's really boring as anything you would ever imagine. But I guess, it's something that needs doing or at least If I actually want to share bits and pieces.

And lastly, I've bought a macbook that I can't wait to get my hands on. To bad it will take another two weeks before it arrives.

Utstallning.

Nu sitter jag pa biblioteksdatorn pa ritsumeikan.
Jag har ett fotografi kvar att satta fast pa en panel. Ett av tolv fotografier. Jag borde kanna gladje eller nagonting. Men just nu kanner jag snarare otillracklighet.
Jag forsoker att inte ta det hela pa alltfor stort allvar. Men jag onskar att jag kunde ha gjort battre ifran mig. Visserligen har hela flodet skett pa en valdigt kort tidstracka. Vilket snabbt leder till att fel och defekter ackumuleras.
Allt runtomkring min utstallning har har funnits i mitt huvud sedan slutet pa april, nar det blev riktigt klart att jag skulle stalla ut.
Nu nar jag tavlorna pa tork, sa ser alla de sma fel som finns dar och det syns att jag pa ett satt ar en nyborjare.
*Dammkorn, som yttrar sig i vita prickar pa fotografierna.
*Ibland verkar det vara flackar som jag upptackt ratt nyligen.
*Att de trapaneler jag satt fast fotografierna pa i slutandan forstor fotografierna. Det kan handa aven nu. Och yttrar sig i gula flackar. (jag vet)
*Att negativ ar kansliga och ar latta att repa.
*Hur man inte ska gora for att forsoka ta bort dammkorn som inte gar att blasa bort.

Imorse, nar jag skulle oppna dorren for att ga ivag till skolan. Sa knackade jag innan jag oppnade dorren. Nagot man gor i morkrummet. Snacka om att bli lite forstord. Visserligen, sa bodde jag i princip dar under golden week. (fyra dagar som alla japaner har ledigt, notoriskt for att vara japan)

naval, det ska bli skont att fa upp fotografierna. Jag hoppas att de skanker en viss gladje. Jag har iaf lart mig en hel del. Som jag inte visste tidigare. Det kanns typ som jag lart mig mer morkrumsteknik under den har veckan an vad jag gjort under det har halvaret.

Baito

Det är så intressant att jobba på hotellrestaurangen som jag jobbar på. Det är långt ifrån att jag förstår allt, eller att jag förstår allt som de vill att jag ska göra på en gång. Men det går långsamt framåt åtminstone.

De senaste gångerna har (min fjärde gång i lördags) jag mest varit i köket och putsat glas och silverbestick. När det inte varit något sådant att göra, så tittar jag med hundögon på de som har varit där längre och så tittar de på mig och undrar vad de nu ska ta sig till. Emellanåt så får jag faktiskt lära mig lite vettiga saker, som gör att jag förstår själva arbetsflödet en smula bättre. För det gäller att förstå det, så att man själv ser vad som behövs göras.
Att bli en del av gruppen. Få det att funka så smidigt som möjligt. Vid vissa tillfällen så har jag stått där och putsat glas eller bestick medan de runt omkring mig jäktar omkring. Det känns som man finns i sin egen lilla sfär. Men det känns ok det också. Även om det inte alltid är det roligaste att putsa glas.
Hur som helst, så kommer det allt eftersom. I lördags, fick jag vara på framsidan där det serveras åtminstone en liten stund. Så man lär sig allt eftersom.

Att ta vanliga klasser

Nu när terminen så åter börjat, så hoppade jag upp ett steg på nivån över japanskkunskaper. Med både bävan och förväntan. För nu förväntas det att jag ska förstå vad som sägs i de klasser som jag tar.
Det är ett ganska stort steg.

Nu har jag ännu inte riktigt full koll på hur mitt schema i slutändan kommer att se ut. Men förhoppningsvis så kommer jag ha en klass i "en introduktion till fotografi", det passar mig utmärkt. Fotoglosor och ett ämne som jag kan. Läraren verkade bra också. Innan han började sin lektion så gick han fram till mig i det fullsatta klassrummet och frågade på japanska, om jag kunde japanska och om det var ok. Man blir chockad för mindre. Men det tyder på närvaro i alla fall. Och intresse för eleverna.

På fredagen så besökte jag även en lektion om hållbar utveckling. Där blev jag minst sagt förvånad. För det första visade läraren ett otroligt stort intresse för mig. En smula för mycket om jag ska säga min mening. För det andra så verkade han ha en kontakt, eller vilja ha en kontakt med eleverna. Låta föra ett samtal snarare än att eleverna endast ska lyssna på vad han säger. Skapa lektionen tillsammans snarare än att vi bara ska bli matade. Så jag gick därifrån alldeles lycklig efter den lektionen. Det kändes litegrann som man hade hamnat i en klass med en lärare som i "tisdagar med morrie".
Under veckan har jag också besökt två andra lektioner, en annan lektion om just hållbar utveckling. Som jag i princip förstod nada av. Han pratade fort, och när jag sedan efter lektionen frågade om var man kunde hitta pdf filerna som han nämnde att man kunde hämta hem, för att repetera lektionen senare så svarade han att den kan man hitta på ritsumeikans hemsida på sitt egna konto under de kurser man registrerat, och om man inte lyckades hitta det så fick man vända sig till skolans it-avdelning. Mindre hjälpsamt.
Jag gick även till en lektion som behandlade den västerländska konsthistorien. Intressant. Och betydligt enklare än den svåra milöklassen som jag tidigare var på. Men troligen svårare än de två mindre klasserna som jag annars hade varit på. Det blir så mycket enklare när man på något sätt har kontakt med läraren, än när man har en typisk föreläsning i en föreläsningssal.

Jag hade tänkt att ta en klass i wagashi (japanskt mumsigt godis) också, men det verkar som jag schabblat bort det en smula. Då jag glömde att jag har det den sista lektionen på måndagar och jag bokat in 3 veckor i rad att jag ska jobba på Ana hotel. Så det krockar en smula, inte helt och hållet men såpassa att man i så fall måste gå tidigare från lektionen.

Att ha ett baito

Här i japan är det väldigt vanligt att man har ett baito (etymologi: baito = arubaito = arbeit som är tyska och betyder just jobb) Detta var alltså anledning till att mitt hår blev 2 decimeter kortare (typ iaf)
I sanning så saknar jag mitt hår en smula. Men å andra sidan kommer det att växa ut så småningom igen. Nåväl. Så jag stampade in på hotellets ingång, skyltad med "private" visade upp ett litet passerkort, och så fick jag komma in.

Väl inne så hämtade jag mina byxor först som enligt äkta japansk precision förlängts exakt så långt så att de täcker ett par svarta skor som jag nyligen införskaffat. När jag då skulle ta och byta om till den uniform som är dresskod där. (en ljus smula beige skjorta, ett par byxor i maroon, en lite mörkare väst, en svart sarong? och något som liknar en fluga) Så när jag fumlade som bäst vid det skåp som jag tilldelats att ha mina saker i, så dyker det upp en japan. Han hjälper mig, så att allt sitter rätt. Och berättar lite om saker som händer där. Han säger att man ska 'ohayou gozaimasu' när man kommer upp. Som för att presentera att man kommit. Så när jag så kommer upp, så prövar jag det en smula försiktigt.
Där uppe möter jag också en som är mer ansvarig. Han börjar ta sig mycket om hakan, och mumlar lite skägg, frågar något om det. Jag förstår snart, vad det egentligen är frågan om. Säger 'sumimasen' och bugar mig. Han fortsätter med att det nog blir bra om jag är bakom disken, i köket idag. Så jag blir instruerad i att putsa silver och glas. En syssla som man kan lära sig snabbt men tar år att bemästra ( är det inte så med allt : )

Så i stort sett, mitt första pass på Cozy, restaurangen på Ana hotel, gick ut på att putsa glas i 5 timmar. En syssla som är en smula uttröttande vill jag lova. Man hinner tänka en hel del. Det som slog mig mest, var att när jag de få tillfällen satte mina fötter utanför köket, var att kontrasten var total från köket. Där var det en sådan otroligt lugn och harmonisk stämning. Med pianomusik i bakgrunden och det gemytliga samtalen som man hörde från lite olika håll.
Tänk om man åtminstone skulle kunna få lyssna på musik i köket. Kanske inte just lugn musik. Men något, som passar atmosfären där. Kanske skulle det kunna höja arbetsmoralen.
När man sedan tar sin tillflykt hemåt är det viktigt att säga 'otsukaresama deshita' och buga inför den som är ansvarig för cafét. Jag gissar att jag kommer att lära mig flera av dessa, fraser och gester allt medan tiden går.

(visste ni att det säkert finns 20 olika bestick i denna restaurang, med inspiration från det italienska köket kan jag tänka mig, allt var på katakana, dvs utländska ord. Nu vet jag nästan vad som används till vad.)

Klippt

Nu har jag klippt mig. Och det kort.
Men jag måste säga att det är ett nöje att klippa sig i Japan. Om än en smula dyrt, åtminstone om man ska göra det för ordinarie pris. Nu råkar det finnas ett stort antal platser där de söker så kallade 'cut models'. Just för att öva på människor, där de reducerar priset drastiskt eller inte alls tar betalt. Utmärkt för fattiga studenter. =). Just detta kom jag att tänka på idag när jag passerade en skylt där de sökte cut models.
Så när jag väl kom hem så använde jag internet för att söka reda på någon plats i kyoto som kunde klippa mig lite senare samma kväll. (I love you internet). Lite sökande, kikande och sökande efter kanjis senare så hittar jag ett ställe en bit nere på stan. Så jag lyfter min telefonlur. Ringer och frågar försiktigt om det skulle kunna gå att komma samma kväll. Han frågar hjärtligt om jag kan komma vid niotiden, javisst svarar jag. Lite senare är det bestämt. Vägen till ett kortare hår är nästan där.

Stället ger ett trendigt intryck. Jag visas in, och de ber mig att sätta mig i en av sofforna som är placerade i hörnet. En smula i skymundan, man störs varken av bakgrundsmusiken eller saxarna som rör sig rytmiskt mellan hårstrå och hårstrå på de människor som befinner sig där.
Framför mig finns en bokhylla, med ett antal tidsskrifter utspridda för läsning. Modemagasin. Det finns också en liten tidsskriftssamlare nedanför med ett antal tidsskrifter istoppade. I dessa så var det allehanda frisyrer som man kunde peka och välja mellan. Input helt enkelt, på hur man skulle vilja ha sitt hår. Något som verkligen inte finns i Sverige.

Vi håller en artig konversation, och han frågar flera gånger om jag verkligen vill klippa mig såpass kort som jag sagt. Efter att han tvättat mitt hår binder han upp mitt i hår i hårsnoddar en efter och och klipper en smula ödesmättat av dem. Sedan börjar saxen röra sig systematiskt och mycket nogrannt genom håret allt medan han frågar en del om allt mellan himmel och jord.
Jag tänker att han är en sympatisk människa. Inte alltför nyfiken, men ändå trevlig och intresserad. När allt nästan är fördigklippt, så sköljer han mitt hår för att ta bort de sista resterna. Oerhört skönt att känna varmt vatten genom håret. Sedan klipper en smula till. Slutligen stajlar han till det litegrann med vax.

Allt detta för 1 000 yen. I slutändan köpte jag vaxburken också. Så det blev lite dyrare ändå. Men det var nog länge sedan jag var nöjd med en klippning. Det kändes som det fick ta tid. Trots att det var sent på kvällen. Jag fanns där som människa, och han gjorde verkligen sitt bästa för att se att det skulle se snyggt ut. Något som jag inte tycker att man upplever i sverige.

Det är ett nöje att klippa sig i Japan.

Leaf

Leaf

Snow, snow, snow

Snow, snow, snow

Var på en cykeltur, i lördags. Tittade mig omkring de mer perifiera delarna av Kyoto. Det snöar även här.

Konkurrensnackdelar gentemot andra?

I DN beskrivs, hur klimatarbet fortskrider i Europa.

De nämner också utsläppsrätter, men som det verkar på DNs artikel så kan utsläppsrätter dröja åtminstone till 2013, då de successivt kommer att införas, först delas ut Gratis och sedan börjar auktioneras ut. På grund av att övriga delar av världen förmodligen får konkurrensfördelar av att EU koldioxidbeskattar industrierna. Mycket riktigt, kommer det nog vara så. Men jag undrar stilla om det inte finns en annan väg, som gör att man kan få dessa industrier att konkurrera på lika villkor.

Industrier brukar som bekant tillverka något. Detta tillverkade föremål skickas någonstans ut i världen. Om det så är din nästa julklapp eller ström från en generator. Detta något borde i sin tur också kunna beskattas på samma vis, som något form av tull. En grön tull. Vore det inte en bättre idé så säg. Så kommer man igång med ett projekt som har legat och väntat länge nog.

Om att vara oformad

Show some love

Det har nu gått en termin på Ritsumeikan universitetet, ibland undrar jag hur det ska fortsätta. Kanske inte det närmaste halvåret utan vidare. Ibland när jag sitter i min kammare, kikar på vad andra människor gör. Ofta hamnar jag i slutändan någonstans där det förekommer bilder. Det är oerhört inspirerande. Att få se dessa bilder från människor som jag aldrig kommer att känna, men tack vare att jag ser dem ändå känner dem. Om så en smula. Att fånga en person på bild. I ordets rätta bemärkelse.

Idag så såg jag ett bildspel från en person som vunnit ett pris från scanpix. Ni kan kika på hemsidan där. Gripande, om en familjs vardag. Ibland drömmer jag om att bli utbildad fotograf. Att leva ett sådant liv där man träffar okända människor och få en inblick i deras liv. Att få berätta om dem jag möter. Det känns som jag sugs in bilderna, och blir en del av deras verklighet, och att få visa människor något.

Lovely face

Samtidigt drömmer jag nog om att få göra något i större skala. Jobba i en organisation, få vara en del av något organiserat. Ställa till rätta åtminstone en smula av alla problem som ackumulerats i årtionden och århundraden.

På så sätt, är jag fortfarande ganska oformad. Jag har fortfarande möjlighet att välja väg. Kanske har man alltid det. Kanske har man alltid det. Mannen som vann detta pris, Marc, utbildad inom fysik. Korresionslära om jag inte minns fel. Han doktorerade till och med. Att ibland strunta i att man har begränsningar. Att strunta i att man måste fortsätta med vad man socialt sett förväntas göra.

I slutändan, så tror jag på ett sätt att man inte helt och hållet väljer det man gör. Man hamnar där. Däremot så väljer man nog i mångt och mycket sina förutsättningar. Vad vill jag vara för människa, någon form av strävan. För att hamna någonstans. Om så för en begränsad tid.

Umbrella

Umbrella

Klockan närmar sig tolv på natten, och mitt sista prov närmar sig även det sakta men säkert. Egentligen är det inte det sista provet, men det sista provet som faktiskt betyder något. Åtminstone för min del.

När så mitt penna möter papper vid tjugo i elva imorgon. Nöter blyspets mot pappersstruktur. Så kommer mina tankar förmodligen röra sig bort, bort mot mörka rum. Där kreativa tankar kan röra sig, i stundtal och timtal.

För även om det är en nybörjares tankar kring saker som dessa, Så är det fascinerande. Att ljus, ljus kan bli något så vackert. Att man kan fånga ljus. Fånga ljus i en ask och sätta upp inramat på väggen.

Jag saknar en sjuttiotalstapet, en sjuttiotalstapet och en Manuela. Som om hon tillfrågades kanske skulle posera för ett porträtt?

Vad händer i Japan i dessa tider av närmande ledighet. Ja, vad händer, jag läser svenska tidningar på internet. Läser om valet i Usa, längtar efter ledighet. Stilla undrar jag också vad jag ska göra av min ledighet här. En del av den kommer jag tillbringa... om ni har tur så hamnar det även här.

The Guardian

The Guardian

I lördags så cyklade jag uppe i bergen. Det var en upplevelse. Vacker natur och bergsluft. Att åter igen andas. Nästan en känsla av Sverige infann sig.
Med trevliga människor omkring sig och en picknick utflykt så var verkligen den dagen fullbordad. Cykelcirklar är en trevlig företelese.

Bilden är från ett shintotempel mitt i ingenstans.

Lite om allt.

Det var länge sedan. Det är märkligt hur tiden flyter iväg. Kanske är det ett tecken på att man har roligt, på att man trivs. På att man faktiskt trots alla odds håller på att hitta sig en plats även här bland tempel och prunkande växtlighet mitt i storstaden.

Watching

Förra veckan så upptäckte jag till min förtjusning att även japaner är alternativa. Det finns japaner som endast äter grönsaker och annat nyttigt. De ryms till och med på en sådan stor yta som ett mårtenstorg (eller vaxsala torg om man bor i uppsala) om inte större. Tillsammans med två japaner så strosade vi runt bland alla stånden som var uppställda. En typisk marknadskänsla infann sig. Man kunde gå omkring och smaka på diverse saker (mot betalning förstås) och tillåta sig att helt och hållet njuta av den dag som var. När jag gick omkring där så kom jag att tänka på hur lätt det är Sverige, hur lätt det är uppfatta den information som möter en. Medan man här om man inte anstränger sig bara kan gå omkring och flyta över alla andra, försvinna i sin egen värld utan att förstå vad som sägs. Ibland kan jag nästan uppleva att det är svårt att veta vad folk säger om det inte är tilltalat till mig. Det har nog att göra med kontexten... kanske.

Watching

Kyoto är känt för att vara rikt på festivaler. Således har jag varit på två stycken festivaler hittills. Det är ganska ointressant vad de faktiskt handlade om, om de ens handlade om något. Det är hur det känns, när man är här, och inte alltid förstår språket så blir det emotionella viktigare. Det känns som det, att man istället måste uttrycka sig i känslor snarare än ord. Låt mig beskriva... Varma lyktor, och röster som pekar och alla olika håll. Fyllda med engagemang. Överallt så står det stånd som säljer saker, mest ätbart. Ibland är inte maten det som är det intressanta, det som alla tittar efter, utan själva händelsen i sig. Som i måndags, ett långt processionståg, män som bär på facklor och alldeles för lite kläder i förhållande till vad alla runtomkring bär på sina kroppar. Poliser som ser till att allt går lugnt till. Långsamt följer man med alla andra människor.

Mina ord verkar inte vara med mig just idag. Kanske lyckas dessa bilder förmedla saken något bättre.

Lapita

Shoe storage

Lapita,
En backe nerför skolan, i full fart. Efter en skoldag full av japanska eller bara för att äta lunch. Framför en tornar en 3 våningar hög byggnad upp sig, omgärdad av ett staket och liten lummigt bevuxen vallgrav. Det står några cyklar i närheten, folk som hälsar på eller personer som lata nog att inte ställa cykeln på sin rätta plats. (se jonathan). Precis intill växer träd, fortfarande lummigt gröna, vakande över skugga och mark. Några krukor står placerade utmed ingången i hopp om att få sig lite vatten när så regnet faller.

En liten skylt sitter uppsatt i fothöjd med tre japanska tecken och ett årtal; 1973. För alla förbicyklande studenter ter sig detta säkerligen som vilken byggnad som helst, men när man tittar, något nogrannare, så ger den ett något slitet intryck. Kanske att huset här har varit med om någon lite större jordbävning, vem vet.

Jag går in och hälsas "itte irasshai" av Yamamoto-san, en äldre kvinna med ett glatt ansikte och vänlig röst. Hon sköter stället, ser till att allt är som det ska, och ibland så bjuder hon på te eller något att äta om man kommer och hälsar på henne bakom hennes dörr. Det är ett ganska litet skrymsle med plats för två eller tre stolar och överbelamrat med gamla saker, tidningar, böcker och allehanda annat. Från det lilla ställe där hon sitter leder en liten gång in till ett kök och ett riktigt japanskt rum med mattor av omsorgsfullt vävda rishalmstrån som om, man tittar riktigt noga, bildar ett mönster av högtidligt knäppta fingrar. Där finns också ett litet kvadratiskt bord i fothöjd. Mat och samtal på främmande språk, sittandes på tatamimattor.

Det är inte bara jag som bor här, till granne har jag en Japan som jag endast råkat dörren till av misstag i tron att det var min egen. (Den var öppen så jag blev lite förvånad) Granne till min kära, men ännu okända japan bor Daniel från växjö. På samma våning bor också Scott från det stora, men kanske inte alltid så fullkomliga USA. En våning upp så finner vi människor från alla världsdelar förutom två. När jag tänker på det så bor det bara tjejer där. Varav en av dem heter Jill, en trevlig människa som jag pratat lite med. Ytterligare en våning upp bor Cameron, Ryan och en snart utflyttad norsk människa.

Cameron, en människa inte helt olik Niklas när det gäller kläder. På så sätt att han bryr sig om sitt utseende. En aning pedantisk likväl. Annars en 'arty' människa, endast i positiva ordalag. Intressanta tankar, och intressant att lyssna till. Även Ryan bor här, han går i samma klass som mig. Så det är vi två, förutom koreanerna och de riktiga japaner som bor i huset som kan japanska bäst. (note: jag lyckades tydligen ta mig till den högsta nivån som fortfarande har japansklektioner på heltid. Nästa nivå har lektioner med riktiga japaner.)

Allt hänger ihop

Kyoto by street

Kyoto by street

Att cykla om natten

Dusk in kyoto

Efter att ha cyklat i detta rutnät till stad under en hel dag. Sökandes efter just det som jag under sju dagar saknat rätt så mycket. Så har jag nu funnit det. Något som fångar ljus på det förträffligaste sätt. Att hitta oväntade saker hittar man lättast på tre sätt. Antingen ber man någon som är duktig på att hitta just det där speciella som man bara av en slump kan stöta på ibland. Det andra sättet, är att man sätter upp en plats som man faktiskt vill åka till, bestämmer sig att hit ska jag ta mig idag, men sedan tillåta sig att svänga vänster vid den där frestande gränden som såg ut att ha ett mysigt café. Det tredje sättet och förmodligen det bästa av dem tre är att helt planlöst ströva omkring med cykel eller med apostlahästar i alldeles maklig takt. Rätt som det är... finner man något som man faktiskt inte förväntade sig.

Det var härligt att ge sig ut efter den enormt varma sommardagen, ge sig ut om natten med cykel och ett vitt paraply, bara i fall att det skulle regna. Till sällskap hade jag Cameron från ovan. Planlöst strövande, bara för att känna vind mot ansikte, och kanske om vi hade tur, ännu något som vi inte upptäckt. För det finns mycket att upptäcka här. Bland tempel och en och annan kyrka.
Vi följer gatorna, cyklar längs med, struntar i att vi kör på fel sida av vägen. För gatorna är nästan tomma och mörkret har intagit staden. Förbi, ner. Mot allt som skulle kunna vara något som fångar våra sinnen.
En bokaffär, fortfarande öppen. Tittar in, botaniserar bland alla tusentals blad och hittar något. Det är detta som beskriver den japanska själen betänker vi. "50 small habits to (likna) audrey" Kanske också vårat samhälle? Men också alla dessa sidor i mångfald. För vad beskriver ett land bättre än alla sidor som skrivits. Allt som någon präntat ner på papper av purt intresse.

Vi fortsätter vår färd. En bro fångar vårt intresse, vatten och liv. I kontrast till det tysta kvarteret bortsett från någon enstaka bil som åker förbi. Neonskyltar som stoltserar med att just dem äger den bästa varan. Vattnet lockar med törst, att vanligt vatten kan släcka törst är bortglömt för en mansålder sedan. Istället klirrar mynten i fickan och en automat i närheten slukar girigt mynten den blivit matad med.
Färden fortsätter och något ytterst oväntat. Att man även i stad stor stockholm odlar! Vi ser ett litet vetefält, och någon oidentifierad gröda växa upp mot skyn. Sträcka sig efter månljuset. Stannar en stund och begrundar.

Ännu en bit av Kyoto är upptäckt.

En bit hemkänsla

Nu börjar man känna sig lite hemma. Sitter utanför Lapita där jag bor och tänker på att jag fortfarande har tiden inställt på Sverige. Den är 16:13 där borta nu. En smula hemtrevlighet från en annan värld. Långt långt borta.

Lämnat vind för våg
Stämningsuppbrott
Vad finns sedan kvar

Men just nu har jag något annat, håller på att få något annat. Och allt är väldigt annorlunda, den proggiga miljövännen inuti mig har redan hunnit frustrera sig över några saker här. Som att man alltid får hundra plastpåsar när man är ute och handlar. Att toalettanken där jag bor innehåller säkert minst 20 liter (det finns dock en funktion som gör att man kan spola lite =)

Det är ganska likt en studentstad, mycket cyklar. Underbart att kunna ta sig någonstans med cykel. Känna vinden mot ansiktet även om det råkar vara 95 % luftfuktighet. Blöta kinder och fartvind i ansiktet kan jag ta mig till stan med åtanke att hitta något nytt.

Kyoto, en labyrint av tecken som tornar upp sig var man än går och emellanåt något som snabbt blinkar förbi, något jag kände igen! Bakgator som faktiskt leder till stora vägar och bakgator åter igen. Gator och bakgator bildar ett schackbräde av hus och byggnader och ett mönster tar form. Två lager som lägger sig på varandra, en labyrint av tecken och ett schackbräde av hus. Åter har vi något som så symboliserar japan i mångt och mycket, dessa kontraster, just idag, att förstå och att samtidigt vara helt oförstående.

(Det finns mygg här också, men de är tämligen osynliga)

Framme...

i japan..