Om att vara oformad
Det har nu gått en termin på Ritsumeikan universitetet, ibland undrar jag hur det ska fortsätta. Kanske inte det närmaste halvåret utan vidare. Ibland när jag sitter i min kammare, kikar på vad andra människor gör. Ofta hamnar jag i slutändan någonstans där det förekommer bilder. Det är oerhört inspirerande. Att få se dessa bilder från människor som jag aldrig kommer att känna, men tack vare att jag ser dem ändå känner dem. Om så en smula. Att fånga en person på bild. I ordets rätta bemärkelse.
Idag så såg jag ett bildspel från en person som vunnit ett pris från scanpix. Ni kan kika på hemsidan där. Gripande, om en familjs vardag. Ibland drömmer jag om att bli utbildad fotograf. Att leva ett sådant liv där man träffar okända människor och få en inblick i deras liv. Att få berätta om dem jag möter. Det känns som jag sugs in bilderna, och blir en del av deras verklighet, och att få visa människor något.
Samtidigt drömmer jag nog om att få göra något i större skala. Jobba i en organisation, få vara en del av något organiserat. Ställa till rätta åtminstone en smula av alla problem som ackumulerats i årtionden och århundraden.
På så sätt, är jag fortfarande ganska oformad. Jag har fortfarande möjlighet att välja väg. Kanske har man alltid det. Kanske har man alltid det. Mannen som vann detta pris, Marc, utbildad inom fysik. Korresionslära om jag inte minns fel. Han doktorerade till och med. Att ibland strunta i att man har begränsningar. Att strunta i att man måste fortsätta med vad man socialt sett förväntas göra.
I slutändan, så tror jag på ett sätt att man inte helt och hållet väljer det man gör. Man hamnar där. Däremot så väljer man nog i mångt och mycket sina förutsättningar. Vad vill jag vara för människa, någon form av strävan. För att hamna någonstans. Om så för en begränsad tid.
No comments:
Post a Comment