Att ha ett baito

Här i japan är det väldigt vanligt att man har ett baito (etymologi: baito = arubaito = arbeit som är tyska och betyder just jobb) Detta var alltså anledning till att mitt hår blev 2 decimeter kortare (typ iaf)
I sanning så saknar jag mitt hår en smula. Men å andra sidan kommer det att växa ut så småningom igen. Nåväl. Så jag stampade in på hotellets ingång, skyltad med "private" visade upp ett litet passerkort, och så fick jag komma in.

Väl inne så hämtade jag mina byxor först som enligt äkta japansk precision förlängts exakt så långt så att de täcker ett par svarta skor som jag nyligen införskaffat. När jag då skulle ta och byta om till den uniform som är dresskod där. (en ljus smula beige skjorta, ett par byxor i maroon, en lite mörkare väst, en svart sarong? och något som liknar en fluga) Så när jag fumlade som bäst vid det skåp som jag tilldelats att ha mina saker i, så dyker det upp en japan. Han hjälper mig, så att allt sitter rätt. Och berättar lite om saker som händer där. Han säger att man ska 'ohayou gozaimasu' när man kommer upp. Som för att presentera att man kommit. Så när jag så kommer upp, så prövar jag det en smula försiktigt.
Där uppe möter jag också en som är mer ansvarig. Han börjar ta sig mycket om hakan, och mumlar lite skägg, frågar något om det. Jag förstår snart, vad det egentligen är frågan om. Säger 'sumimasen' och bugar mig. Han fortsätter med att det nog blir bra om jag är bakom disken, i köket idag. Så jag blir instruerad i att putsa silver och glas. En syssla som man kan lära sig snabbt men tar år att bemästra ( är det inte så med allt : )

Så i stort sett, mitt första pass på Cozy, restaurangen på Ana hotel, gick ut på att putsa glas i 5 timmar. En syssla som är en smula uttröttande vill jag lova. Man hinner tänka en hel del. Det som slog mig mest, var att när jag de få tillfällen satte mina fötter utanför köket, var att kontrasten var total från köket. Där var det en sådan otroligt lugn och harmonisk stämning. Med pianomusik i bakgrunden och det gemytliga samtalen som man hörde från lite olika håll.
Tänk om man åtminstone skulle kunna få lyssna på musik i köket. Kanske inte just lugn musik. Men något, som passar atmosfären där. Kanske skulle det kunna höja arbetsmoralen.
När man sedan tar sin tillflykt hemåt är det viktigt att säga 'otsukaresama deshita' och buga inför den som är ansvarig för cafét. Jag gissar att jag kommer att lära mig flera av dessa, fraser och gester allt medan tiden går.

(visste ni att det säkert finns 20 olika bestick i denna restaurang, med inspiration från det italienska köket kan jag tänka mig, allt var på katakana, dvs utländska ord. Nu vet jag nästan vad som används till vad.)