Att ta vanliga klasser

Nu när terminen så åter börjat, så hoppade jag upp ett steg på nivån över japanskkunskaper. Med både bävan och förväntan. För nu förväntas det att jag ska förstå vad som sägs i de klasser som jag tar.
Det är ett ganska stort steg.

Nu har jag ännu inte riktigt full koll på hur mitt schema i slutändan kommer att se ut. Men förhoppningsvis så kommer jag ha en klass i "en introduktion till fotografi", det passar mig utmärkt. Fotoglosor och ett ämne som jag kan. Läraren verkade bra också. Innan han började sin lektion så gick han fram till mig i det fullsatta klassrummet och frågade på japanska, om jag kunde japanska och om det var ok. Man blir chockad för mindre. Men det tyder på närvaro i alla fall. Och intresse för eleverna.

På fredagen så besökte jag även en lektion om hållbar utveckling. Där blev jag minst sagt förvånad. För det första visade läraren ett otroligt stort intresse för mig. En smula för mycket om jag ska säga min mening. För det andra så verkade han ha en kontakt, eller vilja ha en kontakt med eleverna. Låta föra ett samtal snarare än att eleverna endast ska lyssna på vad han säger. Skapa lektionen tillsammans snarare än att vi bara ska bli matade. Så jag gick därifrån alldeles lycklig efter den lektionen. Det kändes litegrann som man hade hamnat i en klass med en lärare som i "tisdagar med morrie".
Under veckan har jag också besökt två andra lektioner, en annan lektion om just hållbar utveckling. Som jag i princip förstod nada av. Han pratade fort, och när jag sedan efter lektionen frågade om var man kunde hitta pdf filerna som han nämnde att man kunde hämta hem, för att repetera lektionen senare så svarade han att den kan man hitta på ritsumeikans hemsida på sitt egna konto under de kurser man registrerat, och om man inte lyckades hitta det så fick man vända sig till skolans it-avdelning. Mindre hjälpsamt.
Jag gick även till en lektion som behandlade den västerländska konsthistorien. Intressant. Och betydligt enklare än den svåra milöklassen som jag tidigare var på. Men troligen svårare än de två mindre klasserna som jag annars hade varit på. Det blir så mycket enklare när man på något sätt har kontakt med läraren, än när man har en typisk föreläsning i en föreläsningssal.

Jag hade tänkt att ta en klass i wagashi (japanskt mumsigt godis) också, men det verkar som jag schabblat bort det en smula. Då jag glömde att jag har det den sista lektionen på måndagar och jag bokat in 3 veckor i rad att jag ska jobba på Ana hotel. Så det krockar en smula, inte helt och hållet men såpassa att man i så fall måste gå tidigare från lektionen.