I give you Pingu !

I give you Pingu !

I give you Pingu!

So here goes again, I guess this sleepy blog finally will get some rejuvenation. If anyone but me reads this. But get your hopes up, just yet. I will have to learn write, and as I've apparently shown in the past. I can't really blog continuously, but I will try once again. I might actully succeed this time. :)

Just recently I've begun to scan the photos from Japan and it's really boring as anything you would ever imagine. But I guess, it's something that needs doing or at least If I actually want to share bits and pieces.

And lastly, I've bought a macbook that I can't wait to get my hands on. To bad it will take another two weeks before it arrives.

Utstallning.

Nu sitter jag pa biblioteksdatorn pa ritsumeikan.
Jag har ett fotografi kvar att satta fast pa en panel. Ett av tolv fotografier. Jag borde kanna gladje eller nagonting. Men just nu kanner jag snarare otillracklighet.
Jag forsoker att inte ta det hela pa alltfor stort allvar. Men jag onskar att jag kunde ha gjort battre ifran mig. Visserligen har hela flodet skett pa en valdigt kort tidstracka. Vilket snabbt leder till att fel och defekter ackumuleras.
Allt runtomkring min utstallning har har funnits i mitt huvud sedan slutet pa april, nar det blev riktigt klart att jag skulle stalla ut.
Nu nar jag tavlorna pa tork, sa ser alla de sma fel som finns dar och det syns att jag pa ett satt ar en nyborjare.
*Dammkorn, som yttrar sig i vita prickar pa fotografierna.
*Ibland verkar det vara flackar som jag upptackt ratt nyligen.
*Att de trapaneler jag satt fast fotografierna pa i slutandan forstor fotografierna. Det kan handa aven nu. Och yttrar sig i gula flackar. (jag vet)
*Att negativ ar kansliga och ar latta att repa.
*Hur man inte ska gora for att forsoka ta bort dammkorn som inte gar att blasa bort.

Imorse, nar jag skulle oppna dorren for att ga ivag till skolan. Sa knackade jag innan jag oppnade dorren. Nagot man gor i morkrummet. Snacka om att bli lite forstord. Visserligen, sa bodde jag i princip dar under golden week. (fyra dagar som alla japaner har ledigt, notoriskt for att vara japan)

naval, det ska bli skont att fa upp fotografierna. Jag hoppas att de skanker en viss gladje. Jag har iaf lart mig en hel del. Som jag inte visste tidigare. Det kanns typ som jag lart mig mer morkrumsteknik under den har veckan an vad jag gjort under det har halvaret.

Baito

Det är så intressant att jobba på hotellrestaurangen som jag jobbar på. Det är långt ifrån att jag förstår allt, eller att jag förstår allt som de vill att jag ska göra på en gång. Men det går långsamt framåt åtminstone.

De senaste gångerna har (min fjärde gång i lördags) jag mest varit i köket och putsat glas och silverbestick. När det inte varit något sådant att göra, så tittar jag med hundögon på de som har varit där längre och så tittar de på mig och undrar vad de nu ska ta sig till. Emellanåt så får jag faktiskt lära mig lite vettiga saker, som gör att jag förstår själva arbetsflödet en smula bättre. För det gäller att förstå det, så att man själv ser vad som behövs göras.
Att bli en del av gruppen. Få det att funka så smidigt som möjligt. Vid vissa tillfällen så har jag stått där och putsat glas eller bestick medan de runt omkring mig jäktar omkring. Det känns som man finns i sin egen lilla sfär. Men det känns ok det också. Även om det inte alltid är det roligaste att putsa glas.
Hur som helst, så kommer det allt eftersom. I lördags, fick jag vara på framsidan där det serveras åtminstone en liten stund. Så man lär sig allt eftersom.

Att ta vanliga klasser

Nu när terminen så åter börjat, så hoppade jag upp ett steg på nivån över japanskkunskaper. Med både bävan och förväntan. För nu förväntas det att jag ska förstå vad som sägs i de klasser som jag tar.
Det är ett ganska stort steg.

Nu har jag ännu inte riktigt full koll på hur mitt schema i slutändan kommer att se ut. Men förhoppningsvis så kommer jag ha en klass i "en introduktion till fotografi", det passar mig utmärkt. Fotoglosor och ett ämne som jag kan. Läraren verkade bra också. Innan han började sin lektion så gick han fram till mig i det fullsatta klassrummet och frågade på japanska, om jag kunde japanska och om det var ok. Man blir chockad för mindre. Men det tyder på närvaro i alla fall. Och intresse för eleverna.

På fredagen så besökte jag även en lektion om hållbar utveckling. Där blev jag minst sagt förvånad. För det första visade läraren ett otroligt stort intresse för mig. En smula för mycket om jag ska säga min mening. För det andra så verkade han ha en kontakt, eller vilja ha en kontakt med eleverna. Låta föra ett samtal snarare än att eleverna endast ska lyssna på vad han säger. Skapa lektionen tillsammans snarare än att vi bara ska bli matade. Så jag gick därifrån alldeles lycklig efter den lektionen. Det kändes litegrann som man hade hamnat i en klass med en lärare som i "tisdagar med morrie".
Under veckan har jag också besökt två andra lektioner, en annan lektion om just hållbar utveckling. Som jag i princip förstod nada av. Han pratade fort, och när jag sedan efter lektionen frågade om var man kunde hitta pdf filerna som han nämnde att man kunde hämta hem, för att repetera lektionen senare så svarade han att den kan man hitta på ritsumeikans hemsida på sitt egna konto under de kurser man registrerat, och om man inte lyckades hitta det så fick man vända sig till skolans it-avdelning. Mindre hjälpsamt.
Jag gick även till en lektion som behandlade den västerländska konsthistorien. Intressant. Och betydligt enklare än den svåra milöklassen som jag tidigare var på. Men troligen svårare än de två mindre klasserna som jag annars hade varit på. Det blir så mycket enklare när man på något sätt har kontakt med läraren, än när man har en typisk föreläsning i en föreläsningssal.

Jag hade tänkt att ta en klass i wagashi (japanskt mumsigt godis) också, men det verkar som jag schabblat bort det en smula. Då jag glömde att jag har det den sista lektionen på måndagar och jag bokat in 3 veckor i rad att jag ska jobba på Ana hotel. Så det krockar en smula, inte helt och hållet men såpassa att man i så fall måste gå tidigare från lektionen.

Att ha ett baito

Här i japan är det väldigt vanligt att man har ett baito (etymologi: baito = arubaito = arbeit som är tyska och betyder just jobb) Detta var alltså anledning till att mitt hår blev 2 decimeter kortare (typ iaf)
I sanning så saknar jag mitt hår en smula. Men å andra sidan kommer det att växa ut så småningom igen. Nåväl. Så jag stampade in på hotellets ingång, skyltad med "private" visade upp ett litet passerkort, och så fick jag komma in.

Väl inne så hämtade jag mina byxor först som enligt äkta japansk precision förlängts exakt så långt så att de täcker ett par svarta skor som jag nyligen införskaffat. När jag då skulle ta och byta om till den uniform som är dresskod där. (en ljus smula beige skjorta, ett par byxor i maroon, en lite mörkare väst, en svart sarong? och något som liknar en fluga) Så när jag fumlade som bäst vid det skåp som jag tilldelats att ha mina saker i, så dyker det upp en japan. Han hjälper mig, så att allt sitter rätt. Och berättar lite om saker som händer där. Han säger att man ska 'ohayou gozaimasu' när man kommer upp. Som för att presentera att man kommit. Så när jag så kommer upp, så prövar jag det en smula försiktigt.
Där uppe möter jag också en som är mer ansvarig. Han börjar ta sig mycket om hakan, och mumlar lite skägg, frågar något om det. Jag förstår snart, vad det egentligen är frågan om. Säger 'sumimasen' och bugar mig. Han fortsätter med att det nog blir bra om jag är bakom disken, i köket idag. Så jag blir instruerad i att putsa silver och glas. En syssla som man kan lära sig snabbt men tar år att bemästra ( är det inte så med allt : )

Så i stort sett, mitt första pass på Cozy, restaurangen på Ana hotel, gick ut på att putsa glas i 5 timmar. En syssla som är en smula uttröttande vill jag lova. Man hinner tänka en hel del. Det som slog mig mest, var att när jag de få tillfällen satte mina fötter utanför köket, var att kontrasten var total från köket. Där var det en sådan otroligt lugn och harmonisk stämning. Med pianomusik i bakgrunden och det gemytliga samtalen som man hörde från lite olika håll.
Tänk om man åtminstone skulle kunna få lyssna på musik i köket. Kanske inte just lugn musik. Men något, som passar atmosfären där. Kanske skulle det kunna höja arbetsmoralen.
När man sedan tar sin tillflykt hemåt är det viktigt att säga 'otsukaresama deshita' och buga inför den som är ansvarig för cafét. Jag gissar att jag kommer att lära mig flera av dessa, fraser och gester allt medan tiden går.

(visste ni att det säkert finns 20 olika bestick i denna restaurang, med inspiration från det italienska köket kan jag tänka mig, allt var på katakana, dvs utländska ord. Nu vet jag nästan vad som används till vad.)

Klippt

Nu har jag klippt mig. Och det kort.
Men jag måste säga att det är ett nöje att klippa sig i Japan. Om än en smula dyrt, åtminstone om man ska göra det för ordinarie pris. Nu råkar det finnas ett stort antal platser där de söker så kallade 'cut models'. Just för att öva på människor, där de reducerar priset drastiskt eller inte alls tar betalt. Utmärkt för fattiga studenter. =). Just detta kom jag att tänka på idag när jag passerade en skylt där de sökte cut models.
Så när jag väl kom hem så använde jag internet för att söka reda på någon plats i kyoto som kunde klippa mig lite senare samma kväll. (I love you internet). Lite sökande, kikande och sökande efter kanjis senare så hittar jag ett ställe en bit nere på stan. Så jag lyfter min telefonlur. Ringer och frågar försiktigt om det skulle kunna gå att komma samma kväll. Han frågar hjärtligt om jag kan komma vid niotiden, javisst svarar jag. Lite senare är det bestämt. Vägen till ett kortare hår är nästan där.

Stället ger ett trendigt intryck. Jag visas in, och de ber mig att sätta mig i en av sofforna som är placerade i hörnet. En smula i skymundan, man störs varken av bakgrundsmusiken eller saxarna som rör sig rytmiskt mellan hårstrå och hårstrå på de människor som befinner sig där.
Framför mig finns en bokhylla, med ett antal tidsskrifter utspridda för läsning. Modemagasin. Det finns också en liten tidsskriftssamlare nedanför med ett antal tidsskrifter istoppade. I dessa så var det allehanda frisyrer som man kunde peka och välja mellan. Input helt enkelt, på hur man skulle vilja ha sitt hår. Något som verkligen inte finns i Sverige.

Vi håller en artig konversation, och han frågar flera gånger om jag verkligen vill klippa mig såpass kort som jag sagt. Efter att han tvättat mitt hår binder han upp mitt i hår i hårsnoddar en efter och och klipper en smula ödesmättat av dem. Sedan börjar saxen röra sig systematiskt och mycket nogrannt genom håret allt medan han frågar en del om allt mellan himmel och jord.
Jag tänker att han är en sympatisk människa. Inte alltför nyfiken, men ändå trevlig och intresserad. När allt nästan är fördigklippt, så sköljer han mitt hår för att ta bort de sista resterna. Oerhört skönt att känna varmt vatten genom håret. Sedan klipper en smula till. Slutligen stajlar han till det litegrann med vax.

Allt detta för 1 000 yen. I slutändan köpte jag vaxburken också. Så det blev lite dyrare ändå. Men det var nog länge sedan jag var nöjd med en klippning. Det kändes som det fick ta tid. Trots att det var sent på kvällen. Jag fanns där som människa, och han gjorde verkligen sitt bästa för att se att det skulle se snyggt ut. Något som jag inte tycker att man upplever i sverige.

Det är ett nöje att klippa sig i Japan.

Leaf

Leaf

Snow, snow, snow

Snow, snow, snow

Var på en cykeltur, i lördags. Tittade mig omkring de mer perifiera delarna av Kyoto. Det snöar även här.

Konkurrensnackdelar gentemot andra?

I DN beskrivs, hur klimatarbet fortskrider i Europa.

De nämner också utsläppsrätter, men som det verkar på DNs artikel så kan utsläppsrätter dröja åtminstone till 2013, då de successivt kommer att införas, först delas ut Gratis och sedan börjar auktioneras ut. På grund av att övriga delar av världen förmodligen får konkurrensfördelar av att EU koldioxidbeskattar industrierna. Mycket riktigt, kommer det nog vara så. Men jag undrar stilla om det inte finns en annan väg, som gör att man kan få dessa industrier att konkurrera på lika villkor.

Industrier brukar som bekant tillverka något. Detta tillverkade föremål skickas någonstans ut i världen. Om det så är din nästa julklapp eller ström från en generator. Detta något borde i sin tur också kunna beskattas på samma vis, som något form av tull. En grön tull. Vore det inte en bättre idé så säg. Så kommer man igång med ett projekt som har legat och väntat länge nog.

Om att vara oformad

Show some love

Det har nu gått en termin på Ritsumeikan universitetet, ibland undrar jag hur det ska fortsätta. Kanske inte det närmaste halvåret utan vidare. Ibland när jag sitter i min kammare, kikar på vad andra människor gör. Ofta hamnar jag i slutändan någonstans där det förekommer bilder. Det är oerhört inspirerande. Att få se dessa bilder från människor som jag aldrig kommer att känna, men tack vare att jag ser dem ändå känner dem. Om så en smula. Att fånga en person på bild. I ordets rätta bemärkelse.

Idag så såg jag ett bildspel från en person som vunnit ett pris från scanpix. Ni kan kika på hemsidan där. Gripande, om en familjs vardag. Ibland drömmer jag om att bli utbildad fotograf. Att leva ett sådant liv där man träffar okända människor och få en inblick i deras liv. Att få berätta om dem jag möter. Det känns som jag sugs in bilderna, och blir en del av deras verklighet, och att få visa människor något.

Lovely face

Samtidigt drömmer jag nog om att få göra något i större skala. Jobba i en organisation, få vara en del av något organiserat. Ställa till rätta åtminstone en smula av alla problem som ackumulerats i årtionden och århundraden.

På så sätt, är jag fortfarande ganska oformad. Jag har fortfarande möjlighet att välja väg. Kanske har man alltid det. Kanske har man alltid det. Mannen som vann detta pris, Marc, utbildad inom fysik. Korresionslära om jag inte minns fel. Han doktorerade till och med. Att ibland strunta i att man har begränsningar. Att strunta i att man måste fortsätta med vad man socialt sett förväntas göra.

I slutändan, så tror jag på ett sätt att man inte helt och hållet väljer det man gör. Man hamnar där. Däremot så väljer man nog i mångt och mycket sina förutsättningar. Vad vill jag vara för människa, någon form av strävan. För att hamna någonstans. Om så för en begränsad tid.

Umbrella

Umbrella

Klockan närmar sig tolv på natten, och mitt sista prov närmar sig även det sakta men säkert. Egentligen är det inte det sista provet, men det sista provet som faktiskt betyder något. Åtminstone för min del.

När så mitt penna möter papper vid tjugo i elva imorgon. Nöter blyspets mot pappersstruktur. Så kommer mina tankar förmodligen röra sig bort, bort mot mörka rum. Där kreativa tankar kan röra sig, i stundtal och timtal.

För även om det är en nybörjares tankar kring saker som dessa, Så är det fascinerande. Att ljus, ljus kan bli något så vackert. Att man kan fånga ljus. Fånga ljus i en ask och sätta upp inramat på väggen.

Jag saknar en sjuttiotalstapet, en sjuttiotalstapet och en Manuela. Som om hon tillfrågades kanske skulle posera för ett porträtt?

Vad händer i Japan i dessa tider av närmande ledighet. Ja, vad händer, jag läser svenska tidningar på internet. Läser om valet i Usa, längtar efter ledighet. Stilla undrar jag också vad jag ska göra av min ledighet här. En del av den kommer jag tillbringa... om ni har tur så hamnar det även här.