Leaf

Leaf

Snow, snow, snow

Snow, snow, snow

Var på en cykeltur, i lördags. Tittade mig omkring de mer perifiera delarna av Kyoto. Det snöar även här.

Konkurrensnackdelar gentemot andra?

I DN beskrivs, hur klimatarbet fortskrider i Europa.

De nämner också utsläppsrätter, men som det verkar på DNs artikel så kan utsläppsrätter dröja åtminstone till 2013, då de successivt kommer att införas, först delas ut Gratis och sedan börjar auktioneras ut. På grund av att övriga delar av världen förmodligen får konkurrensfördelar av att EU koldioxidbeskattar industrierna. Mycket riktigt, kommer det nog vara så. Men jag undrar stilla om det inte finns en annan väg, som gör att man kan få dessa industrier att konkurrera på lika villkor.

Industrier brukar som bekant tillverka något. Detta tillverkade föremål skickas någonstans ut i världen. Om det så är din nästa julklapp eller ström från en generator. Detta något borde i sin tur också kunna beskattas på samma vis, som något form av tull. En grön tull. Vore det inte en bättre idé så säg. Så kommer man igång med ett projekt som har legat och väntat länge nog.

Om att vara oformad

Show some love

Det har nu gått en termin på Ritsumeikan universitetet, ibland undrar jag hur det ska fortsätta. Kanske inte det närmaste halvåret utan vidare. Ibland när jag sitter i min kammare, kikar på vad andra människor gör. Ofta hamnar jag i slutändan någonstans där det förekommer bilder. Det är oerhört inspirerande. Att få se dessa bilder från människor som jag aldrig kommer att känna, men tack vare att jag ser dem ändå känner dem. Om så en smula. Att fånga en person på bild. I ordets rätta bemärkelse.

Idag så såg jag ett bildspel från en person som vunnit ett pris från scanpix. Ni kan kika på hemsidan där. Gripande, om en familjs vardag. Ibland drömmer jag om att bli utbildad fotograf. Att leva ett sådant liv där man träffar okända människor och få en inblick i deras liv. Att få berätta om dem jag möter. Det känns som jag sugs in bilderna, och blir en del av deras verklighet, och att få visa människor något.

Lovely face

Samtidigt drömmer jag nog om att få göra något i större skala. Jobba i en organisation, få vara en del av något organiserat. Ställa till rätta åtminstone en smula av alla problem som ackumulerats i årtionden och århundraden.

På så sätt, är jag fortfarande ganska oformad. Jag har fortfarande möjlighet att välja väg. Kanske har man alltid det. Kanske har man alltid det. Mannen som vann detta pris, Marc, utbildad inom fysik. Korresionslära om jag inte minns fel. Han doktorerade till och med. Att ibland strunta i att man har begränsningar. Att strunta i att man måste fortsätta med vad man socialt sett förväntas göra.

I slutändan, så tror jag på ett sätt att man inte helt och hållet väljer det man gör. Man hamnar där. Däremot så väljer man nog i mångt och mycket sina förutsättningar. Vad vill jag vara för människa, någon form av strävan. För att hamna någonstans. Om så för en begränsad tid.

Umbrella

Umbrella

Klockan närmar sig tolv på natten, och mitt sista prov närmar sig även det sakta men säkert. Egentligen är det inte det sista provet, men det sista provet som faktiskt betyder något. Åtminstone för min del.

När så mitt penna möter papper vid tjugo i elva imorgon. Nöter blyspets mot pappersstruktur. Så kommer mina tankar förmodligen röra sig bort, bort mot mörka rum. Där kreativa tankar kan röra sig, i stundtal och timtal.

För även om det är en nybörjares tankar kring saker som dessa, Så är det fascinerande. Att ljus, ljus kan bli något så vackert. Att man kan fånga ljus. Fånga ljus i en ask och sätta upp inramat på väggen.

Jag saknar en sjuttiotalstapet, en sjuttiotalstapet och en Manuela. Som om hon tillfrågades kanske skulle posera för ett porträtt?

Vad händer i Japan i dessa tider av närmande ledighet. Ja, vad händer, jag läser svenska tidningar på internet. Läser om valet i Usa, längtar efter ledighet. Stilla undrar jag också vad jag ska göra av min ledighet här. En del av den kommer jag tillbringa... om ni har tur så hamnar det även här.

The Guardian

The Guardian

I lördags så cyklade jag uppe i bergen. Det var en upplevelse. Vacker natur och bergsluft. Att åter igen andas. Nästan en känsla av Sverige infann sig.
Med trevliga människor omkring sig och en picknick utflykt så var verkligen den dagen fullbordad. Cykelcirklar är en trevlig företelese.

Bilden är från ett shintotempel mitt i ingenstans.

Lite om allt.

Det var länge sedan. Det är märkligt hur tiden flyter iväg. Kanske är det ett tecken på att man har roligt, på att man trivs. På att man faktiskt trots alla odds håller på att hitta sig en plats även här bland tempel och prunkande växtlighet mitt i storstaden.

Watching

Förra veckan så upptäckte jag till min förtjusning att även japaner är alternativa. Det finns japaner som endast äter grönsaker och annat nyttigt. De ryms till och med på en sådan stor yta som ett mårtenstorg (eller vaxsala torg om man bor i uppsala) om inte större. Tillsammans med två japaner så strosade vi runt bland alla stånden som var uppställda. En typisk marknadskänsla infann sig. Man kunde gå omkring och smaka på diverse saker (mot betalning förstås) och tillåta sig att helt och hållet njuta av den dag som var. När jag gick omkring där så kom jag att tänka på hur lätt det är Sverige, hur lätt det är uppfatta den information som möter en. Medan man här om man inte anstränger sig bara kan gå omkring och flyta över alla andra, försvinna i sin egen värld utan att förstå vad som sägs. Ibland kan jag nästan uppleva att det är svårt att veta vad folk säger om det inte är tilltalat till mig. Det har nog att göra med kontexten... kanske.

Watching

Kyoto är känt för att vara rikt på festivaler. Således har jag varit på två stycken festivaler hittills. Det är ganska ointressant vad de faktiskt handlade om, om de ens handlade om något. Det är hur det känns, när man är här, och inte alltid förstår språket så blir det emotionella viktigare. Det känns som det, att man istället måste uttrycka sig i känslor snarare än ord. Låt mig beskriva... Varma lyktor, och röster som pekar och alla olika håll. Fyllda med engagemang. Överallt så står det stånd som säljer saker, mest ätbart. Ibland är inte maten det som är det intressanta, det som alla tittar efter, utan själva händelsen i sig. Som i måndags, ett långt processionståg, män som bär på facklor och alldeles för lite kläder i förhållande till vad alla runtomkring bär på sina kroppar. Poliser som ser till att allt går lugnt till. Långsamt följer man med alla andra människor.

Mina ord verkar inte vara med mig just idag. Kanske lyckas dessa bilder förmedla saken något bättre.