Lite om allt.

Det var länge sedan. Det är märkligt hur tiden flyter iväg. Kanske är det ett tecken på att man har roligt, på att man trivs. På att man faktiskt trots alla odds håller på att hitta sig en plats även här bland tempel och prunkande växtlighet mitt i storstaden.

Watching

Förra veckan så upptäckte jag till min förtjusning att även japaner är alternativa. Det finns japaner som endast äter grönsaker och annat nyttigt. De ryms till och med på en sådan stor yta som ett mårtenstorg (eller vaxsala torg om man bor i uppsala) om inte större. Tillsammans med två japaner så strosade vi runt bland alla stånden som var uppställda. En typisk marknadskänsla infann sig. Man kunde gå omkring och smaka på diverse saker (mot betalning förstås) och tillåta sig att helt och hållet njuta av den dag som var. När jag gick omkring där så kom jag att tänka på hur lätt det är Sverige, hur lätt det är uppfatta den information som möter en. Medan man här om man inte anstränger sig bara kan gå omkring och flyta över alla andra, försvinna i sin egen värld utan att förstå vad som sägs. Ibland kan jag nästan uppleva att det är svårt att veta vad folk säger om det inte är tilltalat till mig. Det har nog att göra med kontexten... kanske.

Watching

Kyoto är känt för att vara rikt på festivaler. Således har jag varit på två stycken festivaler hittills. Det är ganska ointressant vad de faktiskt handlade om, om de ens handlade om något. Det är hur det känns, när man är här, och inte alltid förstår språket så blir det emotionella viktigare. Det känns som det, att man istället måste uttrycka sig i känslor snarare än ord. Låt mig beskriva... Varma lyktor, och röster som pekar och alla olika håll. Fyllda med engagemang. Överallt så står det stånd som säljer saker, mest ätbart. Ibland är inte maten det som är det intressanta, det som alla tittar efter, utan själva händelsen i sig. Som i måndags, ett långt processionståg, män som bär på facklor och alldeles för lite kläder i förhållande till vad alla runtomkring bär på sina kroppar. Poliser som ser till att allt går lugnt till. Långsamt följer man med alla andra människor.

Mina ord verkar inte vara med mig just idag. Kanske lyckas dessa bilder förmedla saken något bättre.

Lapita

Shoe storage

Lapita,
En backe nerför skolan, i full fart. Efter en skoldag full av japanska eller bara för att äta lunch. Framför en tornar en 3 våningar hög byggnad upp sig, omgärdad av ett staket och liten lummigt bevuxen vallgrav. Det står några cyklar i närheten, folk som hälsar på eller personer som lata nog att inte ställa cykeln på sin rätta plats. (se jonathan). Precis intill växer träd, fortfarande lummigt gröna, vakande över skugga och mark. Några krukor står placerade utmed ingången i hopp om att få sig lite vatten när så regnet faller.

En liten skylt sitter uppsatt i fothöjd med tre japanska tecken och ett årtal; 1973. För alla förbicyklande studenter ter sig detta säkerligen som vilken byggnad som helst, men när man tittar, något nogrannare, så ger den ett något slitet intryck. Kanske att huset här har varit med om någon lite större jordbävning, vem vet.

Jag går in och hälsas "itte irasshai" av Yamamoto-san, en äldre kvinna med ett glatt ansikte och vänlig röst. Hon sköter stället, ser till att allt är som det ska, och ibland så bjuder hon på te eller något att äta om man kommer och hälsar på henne bakom hennes dörr. Det är ett ganska litet skrymsle med plats för två eller tre stolar och överbelamrat med gamla saker, tidningar, böcker och allehanda annat. Från det lilla ställe där hon sitter leder en liten gång in till ett kök och ett riktigt japanskt rum med mattor av omsorgsfullt vävda rishalmstrån som om, man tittar riktigt noga, bildar ett mönster av högtidligt knäppta fingrar. Där finns också ett litet kvadratiskt bord i fothöjd. Mat och samtal på främmande språk, sittandes på tatamimattor.

Det är inte bara jag som bor här, till granne har jag en Japan som jag endast råkat dörren till av misstag i tron att det var min egen. (Den var öppen så jag blev lite förvånad) Granne till min kära, men ännu okända japan bor Daniel från växjö. På samma våning bor också Scott från det stora, men kanske inte alltid så fullkomliga USA. En våning upp så finner vi människor från alla världsdelar förutom två. När jag tänker på det så bor det bara tjejer där. Varav en av dem heter Jill, en trevlig människa som jag pratat lite med. Ytterligare en våning upp bor Cameron, Ryan och en snart utflyttad norsk människa.

Cameron, en människa inte helt olik Niklas när det gäller kläder. På så sätt att han bryr sig om sitt utseende. En aning pedantisk likväl. Annars en 'arty' människa, endast i positiva ordalag. Intressanta tankar, och intressant att lyssna till. Även Ryan bor här, han går i samma klass som mig. Så det är vi två, förutom koreanerna och de riktiga japaner som bor i huset som kan japanska bäst. (note: jag lyckades tydligen ta mig till den högsta nivån som fortfarande har japansklektioner på heltid. Nästa nivå har lektioner med riktiga japaner.)