The Guardian

The Guardian

I lördags så cyklade jag uppe i bergen. Det var en upplevelse. Vacker natur och bergsluft. Att åter igen andas. Nästan en känsla av Sverige infann sig.
Med trevliga människor omkring sig och en picknick utflykt så var verkligen den dagen fullbordad. Cykelcirklar är en trevlig företelese.

Bilden är från ett shintotempel mitt i ingenstans.

Lite om allt.

Det var länge sedan. Det är märkligt hur tiden flyter iväg. Kanske är det ett tecken på att man har roligt, på att man trivs. På att man faktiskt trots alla odds håller på att hitta sig en plats även här bland tempel och prunkande växtlighet mitt i storstaden.

Watching

Förra veckan så upptäckte jag till min förtjusning att även japaner är alternativa. Det finns japaner som endast äter grönsaker och annat nyttigt. De ryms till och med på en sådan stor yta som ett mårtenstorg (eller vaxsala torg om man bor i uppsala) om inte större. Tillsammans med två japaner så strosade vi runt bland alla stånden som var uppställda. En typisk marknadskänsla infann sig. Man kunde gå omkring och smaka på diverse saker (mot betalning förstås) och tillåta sig att helt och hållet njuta av den dag som var. När jag gick omkring där så kom jag att tänka på hur lätt det är Sverige, hur lätt det är uppfatta den information som möter en. Medan man här om man inte anstränger sig bara kan gå omkring och flyta över alla andra, försvinna i sin egen värld utan att förstå vad som sägs. Ibland kan jag nästan uppleva att det är svårt att veta vad folk säger om det inte är tilltalat till mig. Det har nog att göra med kontexten... kanske.

Watching

Kyoto är känt för att vara rikt på festivaler. Således har jag varit på två stycken festivaler hittills. Det är ganska ointressant vad de faktiskt handlade om, om de ens handlade om något. Det är hur det känns, när man är här, och inte alltid förstår språket så blir det emotionella viktigare. Det känns som det, att man istället måste uttrycka sig i känslor snarare än ord. Låt mig beskriva... Varma lyktor, och röster som pekar och alla olika håll. Fyllda med engagemang. Överallt så står det stånd som säljer saker, mest ätbart. Ibland är inte maten det som är det intressanta, det som alla tittar efter, utan själva händelsen i sig. Som i måndags, ett långt processionståg, män som bär på facklor och alldeles för lite kläder i förhållande till vad alla runtomkring bär på sina kroppar. Poliser som ser till att allt går lugnt till. Långsamt följer man med alla andra människor.

Mina ord verkar inte vara med mig just idag. Kanske lyckas dessa bilder förmedla saken något bättre.

Lapita

Shoe storage

Lapita,
En backe nerför skolan, i full fart. Efter en skoldag full av japanska eller bara för att äta lunch. Framför en tornar en 3 våningar hög byggnad upp sig, omgärdad av ett staket och liten lummigt bevuxen vallgrav. Det står några cyklar i närheten, folk som hälsar på eller personer som lata nog att inte ställa cykeln på sin rätta plats. (se jonathan). Precis intill växer träd, fortfarande lummigt gröna, vakande över skugga och mark. Några krukor står placerade utmed ingången i hopp om att få sig lite vatten när så regnet faller.

En liten skylt sitter uppsatt i fothöjd med tre japanska tecken och ett årtal; 1973. För alla förbicyklande studenter ter sig detta säkerligen som vilken byggnad som helst, men när man tittar, något nogrannare, så ger den ett något slitet intryck. Kanske att huset här har varit med om någon lite större jordbävning, vem vet.

Jag går in och hälsas "itte irasshai" av Yamamoto-san, en äldre kvinna med ett glatt ansikte och vänlig röst. Hon sköter stället, ser till att allt är som det ska, och ibland så bjuder hon på te eller något att äta om man kommer och hälsar på henne bakom hennes dörr. Det är ett ganska litet skrymsle med plats för två eller tre stolar och överbelamrat med gamla saker, tidningar, böcker och allehanda annat. Från det lilla ställe där hon sitter leder en liten gång in till ett kök och ett riktigt japanskt rum med mattor av omsorgsfullt vävda rishalmstrån som om, man tittar riktigt noga, bildar ett mönster av högtidligt knäppta fingrar. Där finns också ett litet kvadratiskt bord i fothöjd. Mat och samtal på främmande språk, sittandes på tatamimattor.

Det är inte bara jag som bor här, till granne har jag en Japan som jag endast råkat dörren till av misstag i tron att det var min egen. (Den var öppen så jag blev lite förvånad) Granne till min kära, men ännu okända japan bor Daniel från växjö. På samma våning bor också Scott från det stora, men kanske inte alltid så fullkomliga USA. En våning upp så finner vi människor från alla världsdelar förutom två. När jag tänker på det så bor det bara tjejer där. Varav en av dem heter Jill, en trevlig människa som jag pratat lite med. Ytterligare en våning upp bor Cameron, Ryan och en snart utflyttad norsk människa.

Cameron, en människa inte helt olik Niklas när det gäller kläder. På så sätt att han bryr sig om sitt utseende. En aning pedantisk likväl. Annars en 'arty' människa, endast i positiva ordalag. Intressanta tankar, och intressant att lyssna till. Även Ryan bor här, han går i samma klass som mig. Så det är vi två, förutom koreanerna och de riktiga japaner som bor i huset som kan japanska bäst. (note: jag lyckades tydligen ta mig till den högsta nivån som fortfarande har japansklektioner på heltid. Nästa nivå har lektioner med riktiga japaner.)

Allt hänger ihop

Kyoto by street

Kyoto by street

Att cykla om natten

Dusk in kyoto

Efter att ha cyklat i detta rutnät till stad under en hel dag. Sökandes efter just det som jag under sju dagar saknat rätt så mycket. Så har jag nu funnit det. Något som fångar ljus på det förträffligaste sätt. Att hitta oväntade saker hittar man lättast på tre sätt. Antingen ber man någon som är duktig på att hitta just det där speciella som man bara av en slump kan stöta på ibland. Det andra sättet, är att man sätter upp en plats som man faktiskt vill åka till, bestämmer sig att hit ska jag ta mig idag, men sedan tillåta sig att svänga vänster vid den där frestande gränden som såg ut att ha ett mysigt café. Det tredje sättet och förmodligen det bästa av dem tre är att helt planlöst ströva omkring med cykel eller med apostlahästar i alldeles maklig takt. Rätt som det är... finner man något som man faktiskt inte förväntade sig.

Det var härligt att ge sig ut efter den enormt varma sommardagen, ge sig ut om natten med cykel och ett vitt paraply, bara i fall att det skulle regna. Till sällskap hade jag Cameron från ovan. Planlöst strövande, bara för att känna vind mot ansikte, och kanske om vi hade tur, ännu något som vi inte upptäckt. För det finns mycket att upptäcka här. Bland tempel och en och annan kyrka.
Vi följer gatorna, cyklar längs med, struntar i att vi kör på fel sida av vägen. För gatorna är nästan tomma och mörkret har intagit staden. Förbi, ner. Mot allt som skulle kunna vara något som fångar våra sinnen.
En bokaffär, fortfarande öppen. Tittar in, botaniserar bland alla tusentals blad och hittar något. Det är detta som beskriver den japanska själen betänker vi. "50 small habits to (likna) audrey" Kanske också vårat samhälle? Men också alla dessa sidor i mångfald. För vad beskriver ett land bättre än alla sidor som skrivits. Allt som någon präntat ner på papper av purt intresse.

Vi fortsätter vår färd. En bro fångar vårt intresse, vatten och liv. I kontrast till det tysta kvarteret bortsett från någon enstaka bil som åker förbi. Neonskyltar som stoltserar med att just dem äger den bästa varan. Vattnet lockar med törst, att vanligt vatten kan släcka törst är bortglömt för en mansålder sedan. Istället klirrar mynten i fickan och en automat i närheten slukar girigt mynten den blivit matad med.
Färden fortsätter och något ytterst oväntat. Att man även i stad stor stockholm odlar! Vi ser ett litet vetefält, och någon oidentifierad gröda växa upp mot skyn. Sträcka sig efter månljuset. Stannar en stund och begrundar.

Ännu en bit av Kyoto är upptäckt.

En bit hemkänsla

Nu börjar man känna sig lite hemma. Sitter utanför Lapita där jag bor och tänker på att jag fortfarande har tiden inställt på Sverige. Den är 16:13 där borta nu. En smula hemtrevlighet från en annan värld. Långt långt borta.

Lämnat vind för våg
Stämningsuppbrott
Vad finns sedan kvar

Men just nu har jag något annat, håller på att få något annat. Och allt är väldigt annorlunda, den proggiga miljövännen inuti mig har redan hunnit frustrera sig över några saker här. Som att man alltid får hundra plastpåsar när man är ute och handlar. Att toalettanken där jag bor innehåller säkert minst 20 liter (det finns dock en funktion som gör att man kan spola lite =)

Det är ganska likt en studentstad, mycket cyklar. Underbart att kunna ta sig någonstans med cykel. Känna vinden mot ansiktet även om det råkar vara 95 % luftfuktighet. Blöta kinder och fartvind i ansiktet kan jag ta mig till stan med åtanke att hitta något nytt.

Kyoto, en labyrint av tecken som tornar upp sig var man än går och emellanåt något som snabbt blinkar förbi, något jag kände igen! Bakgator som faktiskt leder till stora vägar och bakgator åter igen. Gator och bakgator bildar ett schackbräde av hus och byggnader och ett mönster tar form. Två lager som lägger sig på varandra, en labyrint av tecken och ett schackbräde av hus. Åter har vi något som så symboliserar japan i mångt och mycket, dessa kontraster, just idag, att förstå och att samtidigt vara helt oförstående.

(Det finns mygg här också, men de är tämligen osynliga)

Framme...

i japan..

Wien

Sitter på Wiens flygplats, väntar på att få stiga in i portalen som kommer att leda mig in till hela den japanska världen. Och allt känns väldigt märkligt. Att jag kommer befinna mig borta från mitt hemland, längre en någon månad. Att allt kommer vara nytt. Med en relativt hög igenkänningsfaktor i och för sig, och en mental förberedelse som varat sedan gymnasiet (på sätt och vis). En sorts föreställningsförmåga om att detta en gång kommer att hända i mitt liv. Nu blir det verklighet ! Hur ofattbar är inte den känslan?

Ett uppbrott, eller att inte stagnera som människa.
Emellanåt kanske vi behöver se oss omkring. Slitas upp från ett ställe där vi har all trygghet i världen för att låta oss utmanas av något nytt. För att inte söka trygghet så mycket utanför oss själva utan mer inom oss själva.

Flygplatser är alltid så fulla av liv. Bakom mig sitter några japaner och småpratar, lite tidigare så berättade högljutt för de omgivande äldre japanerna om något. Det känns skönt att förstå lite åtminstone. Men det är ännu något främmande, att man hör orden och ser hur de översätts till svenska för att få någon sorts aha upplevelse över att det var just detta de pratade om.

Jag kan ändå inte sluta förundras över att man kan förstå ett annat språk. Det blir så påtagligt när det gäller ett sådant språk som är så väsensskilt från svenska, och ändå så finns det en del likheter. (Som vår lingvistikprofessor påpekat så har det svenska "ju" som i "så är det, ju", "det var du som gjorde det ,ju" ganska stora likheter med det japanska "yo"

Det börjar att bli dags att göra sig iordning för att stiga ombord, jag inser att det finns åtminstone en sak som jag glömt. Små presenter till som skulle kunna ges bort någon gång. Typ godis, smörkniv eller liknande. Om någon vänlig själ skulle råka skicka det till mig så skulle jag bli mycket glad (^^,)

Välkommen

Snart kommer min resa att dra iväg på allvar. Till det avlånga landet Japan och den förnäma kultur och kejsarstaden Kyoto. Vad ni här har att förvänta är förhoppningsvis en del tankar kring mitt eget varande, en del tankar kring landet och naturligtvis en del fotografier.

Min tanke och mitt mål nu innan, är nog att åtminstone skriva posta minst ett inlägg varje vecka. Så som minst blir det 52 inlägg. Och något som jag förhoppningsvis kommer att undvika är resedagboksträsket, utan en mer nyanserad reflekterande läsning. Men vi får se var någonstans detta kommer att leda.