Wien

Sitter på Wiens flygplats, väntar på att få stiga in i portalen som kommer att leda mig in till hela den japanska världen. Och allt känns väldigt märkligt. Att jag kommer befinna mig borta från mitt hemland, längre en någon månad. Att allt kommer vara nytt. Med en relativt hög igenkänningsfaktor i och för sig, och en mental förberedelse som varat sedan gymnasiet (på sätt och vis). En sorts föreställningsförmåga om att detta en gång kommer att hända i mitt liv. Nu blir det verklighet ! Hur ofattbar är inte den känslan?

Ett uppbrott, eller att inte stagnera som människa.
Emellanåt kanske vi behöver se oss omkring. Slitas upp från ett ställe där vi har all trygghet i världen för att låta oss utmanas av något nytt. För att inte söka trygghet så mycket utanför oss själva utan mer inom oss själva.

Flygplatser är alltid så fulla av liv. Bakom mig sitter några japaner och småpratar, lite tidigare så berättade högljutt för de omgivande äldre japanerna om något. Det känns skönt att förstå lite åtminstone. Men det är ännu något främmande, att man hör orden och ser hur de översätts till svenska för att få någon sorts aha upplevelse över att det var just detta de pratade om.

Jag kan ändå inte sluta förundras över att man kan förstå ett annat språk. Det blir så påtagligt när det gäller ett sådant språk som är så väsensskilt från svenska, och ändå så finns det en del likheter. (Som vår lingvistikprofessor påpekat så har det svenska "ju" som i "så är det, ju", "det var du som gjorde det ,ju" ganska stora likheter med det japanska "yo"

Det börjar att bli dags att göra sig iordning för att stiga ombord, jag inser att det finns åtminstone en sak som jag glömt. Små presenter till som skulle kunna ges bort någon gång. Typ godis, smörkniv eller liknande. Om någon vänlig själ skulle råka skicka det till mig så skulle jag bli mycket glad (^^,)